Evangelietext 

Gör er inga bekymmer 

Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss?
Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.
Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. 

- Matteus kap 6, vers 31-34

Krönika

Lämna imorgon åt imorgon

Den här texten är ju både så underbar och ganska svår på samma gång. Underbar för att den manar oss att leva i barnets tillit till att föräldern förser en med det man behöver. Ganska svårsmält för att vi förtvivlat gärna vill vara våra egna och därmed också bära våra egna bördor.
     Det är svårt att verkligen förtrösta på att Gud är den pappa han utger sig för att vara. Och vadå, vad menar han egentligen? Ska vi bara luta oss tillbaka och vara som en försörjd lyxhustru, utan egen ansträngning? Lite så låter det ju.  

”Titta på fåglarna, se på ängens liljor” läser vi i upptakten till denna text. Fåglarna och blommorna bara är och de får ändå vad de behöver. Så bekymmerslöst! Ja, det finns nu inga löften om ett liv i materiellt överflöd men det som är grundläggande behov har vi löfte om att få givet. Tak över huvudet, kläder på kroppen och mat för dagen.
     Ändå finns det människor även ibland oss, i vår välfärd, som inte har detta? Jag tror att det var i Shane Claibornes underbara bok ”Den oemotståndliga revolutionen” som jag läste att Gud har särskilda skatter i beredskap för de fattiga. Om det vittnar också bibeln, med vers efter vers om hur Gud själv ser till den fattiga och önskar att vi gör detsamma. Det materiella är ingalunda åtskilt från det andliga, tvärtom. Gud ger oss ett konkret löfte om att vi kommer få våra fysiska behov tillgodosedda när vi söker det som hör hans rike till. Om du inte själv har behov, fråga Herren om det finns någon du kan få hjälpa med ditt överflöd. Man brukar få svar på sådana böner, är min erfarenhet. Har vi det vi behöver, får vi öva oss i förnöjsamhet. Detta ålderdomliga ord som ändå är så högaktuellt i vår missnöjda tid. Så lätt det är att rusa iväg i orostankar kring nästa dag, dagen därpå, veckan efter det, den här månaden, resten av året…SUCK! 

Jag gick förbi ett lokalt företag som sysslar med ”Wellness”. På skylten stod det att man kunde få behandling mot oro. Tack, men jag har redan något som fungerar. Det finns en skön vila i att lita på någon större än mig själv och låta varje dag ha nog av sin plåga. Två tusen år gammal mindfulness.

Krönika

En ledarskapsmodell som utmanar 

- Är det alltså det här gänget som ska ta över? 

Man kan ana en lätt bekymmersrynka i pannan på Jesus när hans blick vandrar över den brokiga skaran adepter. Han har själv utsett dem, men varje rekrytering kanske inte har varit klockren?      Det är den sista dagen av överlämning. Allt Jesus byggt under tre års tid, det som han jobbat dygnet runt för, hela den stora visionen – nu ska ansvaret för det lämnas till lärjungarna. Jesus själv har den svåraste sträckan kvar att gå, korsfästelsen väntar inom kort. Han vet att det krävs. Målet är att gå från lokal till global rörelse. 

Att lämna sina arbetsuppgifter till någon annan kan kännas oroligt. Kommer efterträdaren att hantera allt rätt? Mer än en företagsledare har haft svårt att kliva av och släppa kontrollen. I ett familjeföretag kan växlingen till en ny generation gå olika smidigt. Den som avgår kanske ber en bön till högre makt om att arvtagarna ska hålla sams. Det är just vad Jesus gör. Han ber en innerlig förbön. Han ber att lärjungarna ska bli bevarade, för det är stora utmaningar som väntar, och att de ska hålla sams och vara ett. 

Frågor om enighet och ledarskap hade Jesus haft anledning att lyfta i gruppen. De flesta av lärjungarna var unga män och tävlade ibland om vem som var störst, bäst och vackrast. Jesus förklarade sin ledarskapsmodell med orden: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.” (Mark 9:35) 
     Jesus gav lärjungarna många instruktioner, men inget var hugget i sten. Han gav dem i stället fullt mandat att framöver agera efter bästa förmåga. Jesus förlitade sig på att Gud Fadern i himlen, hans egen uppdragsgivare, hade en hållbar strategi för den långsiktiga utvecklingen. 

Kristendomen är idag världens största religion med 2,5 miljarder anhängare. Tyvärr går det nog inte att hävda att det beror på att Jesu ledarskapsmodell om att betjäna varandra har fått genomslag. Historiskt har religionskrig lett till att många kristna mistlivet i strider om teologiska tolkningsfrågor, då man med våldsamma medel försökt övertyga varandra om rätta trossatser. Kontroll och maktbehov har varit drivkrafter. 

Trots alla bråk mellan troende konstaterar Yuval Noah Harari i boken ”Sapiens” att religion genom historien varit den tredje största enaren av mänskligheten – näst efter pengar och imperier. Så det finns mycket som kan förena, men på tveksamma grunder. 

Jesu förbön gällde dem som tillhörde honom, de som litade och trodde på honom. Han säger specifikt att han INTE ber för världen, det vill säga den värld som tagit avstånd från honom. Den världen återstår att rädda. 

Om Jesus idag blickar ut över sina lärjungar, då kanske det är du och jag som står där. Uppdraget är att efter bästa förmåga rädda världen. Har vi det rätta sinnelaget och kan tänka oss att betjäna våra medmänniskor?  

Jesus fortsätter att varje dag vara med dem som litar och tror på honom. 

Evangelietext 

Den barmhärtige samariern 

Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.” En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?”
Han svarade: 'Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.'
Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande.
Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom.
Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’
Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.”
Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

- Lukas kap 10, vers 23-37

Krönika

En prestationsprinsessas tacksamhet

- Vänta så ska jag hjälpa dig. 

Klockan är strax efter ett på natten och jag har precis skrivits in på Ortopedmottagningen vid Gävle sjukhus. Jag har ett misstänkt mycket stort, akut diskbråck och kan inte längre gå upprätt utan hjälp. Ändå sätter jag mig mödosamt upp i sängen fast besluten att byta om till sjukhuskläder på egen hand. Undersköterskan tittar på mig och erbjuder sin hjälp. Jag tittar tillbaka på henne och förstår inte riktigt. Jag är så van att klara allting själv att jag inte fattar vad hon menar. Jag förklarar att jag är ensamstående trebarnsmorsa till barn med särskilda behov. Jag kan själv. Inte ska de behöva krångla med mig. Någon annan behöver säkert hjälp på riktigt. Så tänker jag. Då.
     Den natten blev starten på en lång resa med operationer, sjukhusvistelser och rehabilitering. Jag fick kompetensutvecklas i livskunskap och öva mig i att ta emot kärlek och omsorg av andra. Det var, och är, en utmaning för en prestationsprinsessa som mätt sitt egenvärde i att ställa upp för andra; att faktiskt vara den som får ta emot hjälp. Jag tänker på det när jag läser berättelsen om den barmhärtige samariern idag.

"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.'" Så säger lagen. Så lyder Ordet. Jag känner igen veckans evangelietext. Jag har läst den många gånger, hört den berättas i kyrkan, dramatiserat den i konfirmandgrupper om och om igen i nutidsversion och minns till och med att pigan Lina i Emil i Lönneberga återberättar den fel.

Prestationsbaserad kärlek till sig själv är väldigt ansträngande. För att inte säga snudd på omöjligt svårt när man plötsligt befinner sig i en situation där man inte kan prestera. Jag ville älska Gud och andra med hela mitt hjärta, hela min själ, hela min kraft och med hela mitt förstånd. Men kunde inte älska mig själv. Jag kunde orden som Jesus säger, men de fick inte fäste i mig. Jag levde inte som jag lärde. Och när jag sitter där på sjukhuset och inser att jag inte kan själv, ja - då förändras något.

Kärleken bottnade i tacksamheten. Först var min tacksamhet så stor över att få hjälp från människor som kunde laga mig rent fysiskt, och tacksamheten över den omsorg som personalen på sjukhuset visade mig lagade något i själen. Där fanns också en djup tacksamhet över Guds närvaro i mitt liv, över barnen, vännerna, familjen. Och efter en tid, en ganska lång tid, kunde jag känna tacksamhet över kroppen som läkte, som blev starkare. Kroppen som håller för att lyfta upp den yngsta sonen i famnen, som orkar ta en promenad för att jaga Pokemons, som kan åka till jobbet, som kan gå upp på morgonen utan smärta.
     När jag inte kunde ta hand om mig själv, kunde jag inte ta hand om andra heller. Men i litenheten, skörheten, utsattheten fanns tacksamheten över att få ta emot andras omsorg och kärlek. Och i det växte kärleken och tacksamheten till Gud, till min nästa och mig själv.

- Vänta så ska jag hjälpa dig.

Så sa undersköterskan till mig, och när jag dramatiserar berättelsen om den barmhärtige samariern med konfirmander händer det faktiskt ganska ofta att just de orden kommer med, liksom spontant, när en av dem knäfaller bredvid den skadade mannen:

- Vänta så ska jag hjälpa dig. 

Hittills har aldrig någon svarat ”nej tack, jag kan ta hand om mig själv.” Och när ögonblick kommer då du kanske, precis som jag, inte förmår visa kärlek till dig själv eller dina medmänniskor vill jag tro att Gud har oändligt med tålamod med sina barn och ler varmt åt våra tappra försök att leva som vi lär. 

Om Kapellet: Evangeliet 

Vi följer kyrkoåret och dess texter och varje vecka fattar en ny krönikör pennan för att dela med sig av sina tankar kring de aktuella evangelieraderna. Ta gärna en titt i arkivet för samtliga av våra hittills publicerade krönikor.