Evangelietext 

Jesu klagan över Jerusalem

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig.
Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.
Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.
Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: "Välsignad är han som kommer i Herrens namn."
När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna.
Då sade han till dem: ”Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.”

- Matteus kap 23, vers 37-39 - kap 24, vers 1-2

Krönika

Fräls oss ifrån ondo  

Matteus skriver att Jerusalems tempel hade förvandlats från att vara ett storartat tecken på Guds närvaro till en ruin som påminde folket om allt som de hade förlorat. Jesus vill samla folket och skydda det, som en höna skyddar sina kycklingar undan hökens hotfulla anfall. Men folket ville inte. I stället vandrar Jesus ensamhetens väg. Dömd som en kriminell går han mot den plågsamma döden genom korsfästelse. Han lider och dör för människornas synders skull på korset. Försoningens verk fullbordas där, i största armod och obeskrivligt lidande.

Som en höna skyddar sina kycklingar, undan hökens vassa klor. Villkorslöst, självklart. Det är en drastisk bild som målas upp för våra ögon i  evangelietexten. Jag ser det som att när Jesu folk välsignar honom i sina hjärtan, ja, välkomnar honom; då kommer han. En gång kommer Han tillbaka. Vi gör gott i att ta honom och hans verk till oss.

För mig kom insikten om Guds närvaro och kärlek steg för steg under drygt 20 års tid. Från det oväntat välkomnande gudstjänstlivet i en församling i min hemstad, till många års privat kontemplation av andliga frågor. Hösten 2015 blev en vändpunkt i livet. Då började jag arbeta med ensamkommande ungdomar på ett HVB-hem. Arbetet ledde till en stark dragning tillbaka till det kollektiva. Kyrkan fanns där när jag behövde det. Sen kom kallelsen att bli diakon.

Gudstjänstlivet blev som en nödvändig sträng; en resonansbotten i tillvaron. Självklart som vatten.
Jag är diakonkandidat; lyckligt lottad att ha min förankring i Lunds domkyrkoförsamling sedan 2020. Varje vecka samlas vi, som de människor vi är, där vi är; under katedralens omslutande valv. Till morgonbön, till högmässa, för att skriva en förbön, tända ljus i ljusbäraren, dela nattvardens mysterium och så vidare. Det gäller att hålla dörren öppen mellan det sakrala och det vanliga livet utanför kyrkmurens stenar, så gott det går.

Vi ber för vår frälsning i kyrkan varje vecka. Vad innebär då frälsning i grunden? Att räddas från ondskan i världen och att på samma gång leva ett rättfärdigt och kärleksfullt liv med Gud i centrum. Jesu död och uppståndelse är själva förutsättningen för frälsningen.

Gud, du som är större än hela universum. Tack för livet, tack för andetagen; här och nu. Tack för att vägen till dig alltid är öppen.  Ja - jag ska tjäna dig med glädje!

Evangelietext 

Frågan om skatt till kejsaren

Då gick fariseerna bort och kom överens om att försöka få fast honom för något han sade.
De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen.
Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?”
Jesus märkte deras onda avsikt och sade: ”Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov?
Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.” De räckte honom en denar,
och han frågade: ”Vems bild och namn är det här?” —
”Kejsarens”, svarade de. Då sade han till dem: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”
När de hörde detta blev de häpna. De lät honom vara och gick sin väg.

- Matteus kap 22, vers 15-22

Krönika

Låt oss inte gå i fällan  

Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Det går att läsa den där texten och landa i den bekväma slutsatsen att politik och religion inte ska blandas ihop, men då slarvar man med läsningen.
     Han bad oss inte att rösta på ett särskilt parti eller omfatta någon särskild ideologi, men han bad oss inte heller att acceptera förtryck av utsatta människor. Det han bad oss var precis raka motsatsen. Han bad oss att ta vårt samhällsansvar.

Jesus har aldrig sagt att kyrkan ska tiga tyst om angiverilagar, att kristna ska se åt sidan när regeringen skriver in i ett samarbetsavtal med ett parti grundat av nazister att det är dags att “begränsa asylsökandes rättigheter” (ja, det står uttryckligen så). Jesus sa inte heller att vi skulle rycka på axlarna åt att mer än 40 000 människor i Gaza nu har dödats av den israeliska armén. Han bad oss inte att acceptera antisemitism och islamofobi.

Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Det är något annat än att inte bry sig om politik med argumentet att politik är något världsligt och att kyrkan ska ägna sig åt andlighet istället. Den första fråga vi bör ställa oss är istället: Vad är det som tillhör Gud? Det enkla svaret är också det svåra svaret för det enkla svaret är allt. Allt tillhör Gud. Men kejsaren då? Vad tillhör honom? Vad är det vi ska ge staten, politikerna, beslutsfattarna, samhället? Texten säger uttryckligen att vi ska betala skatt. Det verkar därför olämpligt att ägna sig åt svartjobb, skattefusk eller olika sätt att slippa vara med och hjälpa dem som har det svårt. Betala din skatt och följ samhällets lagar och regler. Inga konstigheter så långt. Men mer än så? Hur ska vi förhålla oss till de styrande? Vilket blir vårt samhällsansvar?

Fariséerna i texten har skickat ut sina följare till Jesus för att säga att han verkligen lär dem Guds väg och inte faller undan för någon. Det är lätt att se att det finns en sarkastisk ton och Jesus noterar också detta. De ville visa på en inkonsekvens hos honom, de ville få honom att framstå som en upprorsmakare, som en politisk extremist som försöker bekämpa staten genom att uppmana till civil olydnad. Jesus gick inte i den fällan och vi ska inte heller gå i den fällan.

Det går att leva i världen, men inte av världen. I Andra Korinthiebrevet 10:3-5 kommer Paulus med ett förslag på hur vi skulle kunna tänka: 

Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen. Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft från Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud. 

Vi måste stå upp när politiker, opinionsbildare, stater och medmänniskor bestämmer sig för att göra andra medmänniskor till motmänniskor. Vi måste våga säga ifrån när de svagaste och mest utsatta används som brickor i politiska spel om makt. Vi kan få kraften från Gud att göra hans vilja på jorden.

Kommer ni förresten ihåg när Jesus frågade främlingarna om de var här olagligt och erbjöd dem återvandringsbidrag och bad dem göra språktest för medborgarskap?
     Kommer ni förresten ihåg när han sa till de hungrande att de behöver lägga manken till och att det är viktigt att ta de jobb som erbjuds även om det betyder att man får flytta på sig?
     Kommer ni förresten ihåg när han sa till de fattiga att de hade sig själva att skylla?

Nej. Ni minns inte det, för Jesus sa aldrig så. Han bad oss istället att ge Gud
vad som tillhör honom. Han bad oss att göra allt för honom. Först då kan Guds rike förverkligas på jorden.

Evangelietext 

Tio spetälska botas

Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen.
     När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena.
     En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?”
Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

- Lukas kap 17, vers 11-19

Krönika

Det största miraklet  

Hej, kära läsare. Jag heter Tilly och är prästkandidat i Uppsala stift. Jag har trott på Gud så länge jag kunnat prata, men under 24 års tid lyssnade jag nog inte en enda gång på Guds ord. Jag lyssnade ofta till dem, men inte på dem - och jag behöver fortfarande påminnas om skillnaden. Hela tiden.  

Jag har uppfostrats med att Guds kärlek är oändlig, villkorslös och allomfattande. Det vet vi ju, eller hur? I alla fall vi som vuxit upp i en riktig myskyrka.
     Hur många andra har jag inte själv tröstat med sådana ord? Kanske ingen alls, eftersom jag själv aldrig funnit tröst i dem. Hur kommer det sig att jag inte tog till mig vad jag visste var sant om Guds kärlek?  

De av oss som upplevt utanförskap i våra liv, tyngda av brustna hemförhållanden, mobbning eller strukturella orättvisor, vet att det första vi gör är att skuldbelägga oss själva. Växer man dessutom upp i ett samhälle där prestation och individualism är alfa och omega, då blir det lite svårt att ta en ovillkorlig kärlek från Gud på allvar. När hela ens existens är villkorad eller ifrågasatt, då älskar den Gud som älskar alla villkorslöst, alla utom en själv. Evangeliet, det glada budskapet om oändligt nåd, blir kvävt.  

Jaha Tilly, vad för sorts krönika om kommande veckas evangelietext är det här? Kanske är det dags för lite textutläggning?  

Okej. Så, här har vi ett mirakel. Inte bara det. Han den där snickaren från främre Orienten vi kallar Guds son - han helar sjuka.Coolt ju! Särskilt för de tio personerna med hudsjukdomar som gjort att de varit tvungna att alltid hålla sig på långt avstånd från friska. Att leva i skymundan eller osedda. Jesus lyfter dem upp ur samhällets diken, upp från stolarna de trillat mellan. De kan nu återvända till samhället som de tidigare varit utstötta från. Livsförändrande! Det är coolt, som sagt. Eller hur?   

Detta är dock inte det mirakel jag vill prata om. Jag vill tala om det största miraklet. Om omvändelse, och jag delar gärna med mig av min. Mitt Paulus-på-vägen-till-Damaskus-moment, om jag får vara så fräck?  
     Jag vill förkunna för er att Jesus gjorde mig hel, att Guds vind blåste liv i den döda klump lera som var jag.  Jag vill lovsjunga Herren, som rev det kalla stenhjärtat ur mitt bröst och gav mig ett hjärta av bultande kött. Som fyllde mig med ny ande och gav mitt liv sann mening. 

För drygt sex år sedan firade jag ekumenisk paradmässa på Kungsholmen i Stockholm. Det var där det vände. Jag hade inte varit i en kyrka på två år, med undantag för en julotta. Mitt liv hade sedan tonåren länge varit en vandring i dödsskuggans dal. Min tro var en tro på en alltigenom älskande Gud vars eviga nåd inte räckte till mig.
     Gud grep tag i mig, inte genom de gamla myskyrkliga psalmerna, inte genom regnbågspyntet eller förkunnelsen. I lovsången brast fördämningarna i mitt hjärta, som en flod från mitt inre sköljde Guds kärlek över mig och jag insåg att det var här jag hörde hemma, lovsjungandes tillsammans med andra troende. I hela min varelse kändes det, att hit är jag kallad, till att lovsjunga Gud.
     I flodvattnets symfoni fanns rösten, de milda orden från Gud: Mitt barn, välkommen hem, vad du har försökt vara duktig, värdig, vara någon annan än den jag skapade dig till. Om du ska lovsjunga mig vill jag att du älskar hela dig själv. Villkorslöst och med hela din varelse.  

Likt de tio helade spetälska har Gud gjort mig hel: Idag lever jag öppet som transperson. Jag bejakar den könsidentitet jag sedan barnsben instinktivt identifierat mig med. För första gången i mitt liv älskar jag mig själv, mer och mer för varje dag som går. För min omvärld är det ett mirakel, och det är det för mig med. Jag kunde ha gått ut i vardagen från den där mässan med påminnelsen om att Gud älskar mig, eller att det var dags att komma ut. Men jag gick därifrån med ett hjärta som längtade efter att få lovsjunga, tjäna och älska världen och mig själv. Som med den ensamma återvändande spetälska har Gud gjort någonting oändligt mycket större i mitt liv. Det finns ingen större, vackrare och mer ljuvlig gåva, än att få med hög röst prisa Gud, knäfalla inför Jesus och lovsjunga Guds ära!
     Det största i mitt liv är att Gud omvände mig till tro. Tack Herre! 

Omvänd till lovsång 
Herren sträckte ut sin hand  
Hon grep mig där jag lagt mig till vila  
ytterst i havet  
i dödsriket där jag bäddat åt mig  
med mörkret som täcke 
I Hennes andra hand  
låg morgonrodnadens vingar  
dem jag lämnat bakom mig i de levandes land  
dem jag otaliga gånger  
förgäves försökt returnera  
till himlarnas himmel 
I strålglansen från Herrens ansikte  
skimrade de  
som ädla stenar eller Uppsalaaftonens förorenade junimoln:  
Band av Turkos, Rosenkvarts och Vit opal 
De är mina, och med dem får jag flyga 
till Herrens himmelska tron  
där jag får stämma in i den eviga lovsången 

Vi ses där, fria från prestationskrav och burna på vingar av nåd! 

Evangelietext 

Änkans gåva 

Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket.
Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören.
Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra.
De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”

- Markus kap 12, vers 41-44

Krönika

Men änkan, då?  

Den fattiga änkan väcker anstöt när hon kliver in i kyrkan bland hedningarna och ger sina mynt. Två stycken. Det är allt - och allt hon har. Jesus ser men säger inget till henne utan vänder sig istället till lärjungarna.
     Innan denna passage har Jesus deklarerat klart och tydligt hur han ser på hedningarna och deras beteende i kyrkan. Uppumpade, synliga troshandlingar som gör honom utmattad av blotta tanken. 
     Talar bara Jesus med människor när kraften går ur honom? Är Jesus enbart praktiskt talför när ett helande behövs? Pratglad när han behöver något själv? Eller när lärjungarna behöver förklaringsmodeller? 
     Vad hade hänt om Jesus eller lärjungarna tog sig tid att bekräfta och tala med kvinnan? Uppmärksamma hennes handling? Jag tycker nog att det viktigaste saknas. Den fattiga änkan blir varken bekräftad eller sedd, henne veterligen. 

 Jag kan inte sluta fundera på att vi, när utsatthet och inre lidande kommer till vår kännedom, oftast inte säger något alls. Då håller vi distans. Blir tysta. Osäkra. Vi tänker och talar om, istället för att ge omtanke och tala till. Vad är det som gör att vi har så svårt att ge feedback på en god handling?
     Jesus har precis gett alla förutsättningar, öppnat åhörarnas ögon, och ändå säger ingen någonting till änkan. Lärjungarna berikas med en lärdom. Änkan lämnas kvar i fattigdom och ensamhet.

Vad skulle du sagt till den fattiga änkan?

Evangelietext 

De sjuttiotvå kommer tillbaka 

De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.”
Han svarade: ”Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt.
Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er.
Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.”

- Lukas kap 10, vers 17-20

Krönika

Finns det änglar i Sveriget?  

Vi sitter i Storkyrkan och firar mässa. Jag med två av mina barn, som vid tillfället är fyra respektive sju år gamla. Sonen viskar och pekar mot predikstolen där knubbiga keruber hänger.  
- Vad är det där? Frågar han mig. 
- Det är änglar, svarar jag. Han tystnar, tittar fundersamt. Viskar igen och säger: 
- Finns det änglar i Sveriget?
Storasyster blir nyfiken på vad det tisslas och tasslas om.
- Vad sa han? 
- Han undrar om det finns änglar i Sverige, viskar jag till dottern. Med barnets självklarhet över verklighetens tillstånd svarar hon resolut:
- Det är väl klart att det finns änglar i Sverige!

För ett par veckor sedan vigde jag ett par. Det var en fin stund. När vi ska säga hej då frågar deras dotter, elva år: 
- Tror du att det finns demoner?
Jag stannar upp och undrar vad jag möjligtvis kunde svara. Hon tittar nyfiket på mig och jag börjar med att berätta om Guds villkorslösa kärlek; Guds närvaro och löfte om att vara med oss alla dagar; Att människan har kapacitet till både ont och gott.
Hon nöjer sig inte med det svaret. Med rätta - för jag hade ju inte svarat. Hon gör ett nytt försök: 
- Finns det demoner? 
Trevandes svarar jag att jag inte vet om det finns demoner, men att jag ibland har upplevt det som att något drar mig bort från att välja det goda, att ta emot kärlek och förlåtelse. Något som vill splittra oss från Guds kärlek. 
- Kanske kan det kallas demon, men jag vet inte, vad tror du? Undrar jag. 
- Ibland tror jag att det finns demoner och ibland tror jag inte det. Det är lite olika, olika dagar, svarar tjejen.

Lärjungarna, i Lukas kapitel 10, har varit i väg. Jesus sände i väg dem två och två. En skyddsängel för varje lärjunge.
Jesus behövde de sjuttiotvå för att sprida det goda budskapet. Skörden är stor, arbetarna få. Jesus undervisade dem, berättade för dem att hälsa med orden ”Frid över detta hus” när de mötte människor. Om orden landade skulle de vara kvar och äta tillsammans men om orden inte föll i god jord skulle de gå därifrån.
     Lärjungarnas uppdrag var att sprida att Guds rike var i antågande. När de är tillbaka igen är de sjuttiotvå glada över att de har lyckats, demonerna har lytt dem när de uttalat Jesu namn. Vem skulle inte vara glad över det???

Jesus berättar att han har sett Satan slungas ner under striden i himlen mellan draken och ängeln Mikael och hans änglakompisar. Jesus vinner striden och påminner om var makten och kraften kommer ifrån - från Honom. Ingenting skall skada er, lovar Jesus.”Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen”.

Jesus ger lärjungarna - oss – fokus. Stakar ut riktning. Våra namn finns i hans himmelska närvaro. Hans röst ljuder starkt: Nu finns räddningen och kraften i vår Gud och makten hos hans smorde (Upp. 12:10). Våra namn, våra liv är upptecknade i himlen och jag tror att vi behövs som hans änglar. Både i himlen och på jorden. Två och två. Synliga och osynliga. Med eller utan vingar. Vita ljusgestalter eller färgglatt klädda. Unga och gamla. Du och jag får ta emot kallelsen att komma med änglabud. I tillit röras av änglabud, ta emot änglahandling som ges oss. Be om beskydd. Det går en ängel kring vårt hus…amen. 

Änglarna är söndagens tema i våra kalendrar. Änglars fokus och riktning är budskap om Gud. Att vara Guds budbärare. Bära bud om Guds villkorslösa kärlek, eviga närvaro och förlåtelsens gåva. Det är något djupt berörande i barns självklarhet att tala om Guds verklighet. Nyfikenhet och mod att närma sig det gudomliga, kanske är det egenskaper änglar har? Så i veckan, låt oss glädjas över att våra namn är upptecknade i himlen. Låt oss med frimodighet berätta:

Det är väl klart att det finns änglar i Sverige!

Evangelietext 

Skatter i himlen 

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.
Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.
Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

- Matteus kap 6, vers 19-24

Krönika

Gör inte som toreadorerna 

Kärlekens vägar äro outgrundliga. Det kan räcka med en vanlig parrelation för att det ska bli klart för en. Plötsligt står du med ett tennisracket i handen och spelar med liv och lust, du som aldrig har ägnat tennis en tanke innan. Kanske hamnar du på en konsert med ett band vars namn du knappt kan uttala. Eller så har du fastnat i andra situationer eller intressen som du absolut inte hade kunnat föreställa dig innan du mötte din partner.
     För min del, vad gäller mina kärleksrelationer och sysselsättningar som medföljt, har det varit rollspel jag fått bekanta mig med. Killarna jag träffat har ÄLSKAT rollspel. Jag lyckades inte undkomma den världen - och ja, jag fastnade för den.      
     För den oinsatta är rollspel en mix mellan improvisationsteater och brädspel. Rollspelet bygger på en särskild verklighet; Det kan vara att spelarna befinner sig i rymden på grund av att jorden har gått under; Det kan vara att man befinner sig på 1920-talet där robotar har tagit över; Det kan vara en verklighet som påminner mycket om vår egen. Endast fantasin sätter gränser och rollspelsböckerna med olika världar och karaktärer är många. Faktum är att det togs fram ett Lutherrollspel för några år sedan i samband med femhundraårsjubileet för när Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg.  

Jag tänkte nu bjuda in er till att närmre lära känna ett av dessa rollspelsalternativ. Spelet heter ”Vampire – The Masquerade” och i det befinner man sig i en genomrutten och girig värld. Vampyrer lever sida vid sida med människorna utan att upptäckas. Många gånger är det till och med så att det är vampyrerna som styr världen utan människornas kännedom. Spelarna i det här spelet spelar alltså vampyrer. Vampyrerna hör till olika klaner, vilka baseras på vem deras anfader eller anmoder var i biblisk tid. Varje klan för också med sig en svaghet som måste motverkas under spelets gång för att uppdraget ska kunna bli utfört.      
     Klanen Toreador har länge varit en personlig favorit. Den har sin anmoder i gudinnan Ishtar. Ishtar var kärlekens, krigets och magins gudinna samt även himlens drottning i mesopotamisk mytologi. Hon hörde alltså till gudarna som israeliterna började tillbe under exilen. Klanen Toreadors stora svaghet är skönhet. Alla deras klanmedlemmar blir betagna av det vackra. De blir så betagna att hela uppdraget kan stanna upp, eftersom de inte kan se sig mätta. Lyckas de inte avvärja sin egen svaghet så har gruppen en eller flera medlemmar som kommer ägna den kommande kvarten, halvtimmen, timmen, timmarna åt att bara stå och glo.      
     Det där roar mig oerhört mycket. ”Tänk om man hade en sån i sin närhet,” kan jag tänka för mig själv, ”Kära nån, så tradigt!” Men flinet stannar halvvägs. Bilder flipprar förbi inuti huvudet. Jag inser att författarna till det här rollspelet verkligen har satt fingret på något. De har lyckats lyfta en av mänsklighetens stora svagheter genom den här klanen. 

Är det inte så att människan kan bli som stillastående i vår längtan efter status, pengar och kanske framför allt: uppmärksamhet? Kokar vi ner allt det som får gå under rubriken ”Skatter på jorden” är nog ett av våra grundbegär just uppmärksamhet. Det innebär alltså att ganska många av oss har en dragning till att samla skatter på jorden. Men på olika sätt. Det är sannerligen inte bara de som samlar pengar på hög, influenserna och renoverarna. Jag vet inte hur många resultat av kantarellplockning, plommonplockning, gräsmattsklippningar och flerfärgade vätskor i tjusiga glas som mina flöden har drabbats av under sommaren. Tacksamhetslistorna samt användandet av ordet ”tacksam” har nått sådana nivåer att man kan överväga allergimedicin. 

Vad leder dessa inlägg till? Jag har svårt att tro att det leder till något annat än tillfällig uppmärksamhet. Och då talar vi om skattansamling på jorden. Vi människor är inte heller dummare än att vi gör som alla andra. Så ett inlägg leder till att andra gör liknande inlägg för att man inte ska känna sig utanför. Sedan står hela vampyrgruppen runt det som toreadoren tycker är vackert och uppdraget stannar av. Men det här flockbeteendet kan naturligtvis användas på samma sätt vid skattansamlingen i himlen. Den tidigare nämnda kärleken är en av himlens största gåvor till mänskligheten. Handlingar som tar sin utgångspunkt från den är nog de bästa för att det himmelska uppdraget ska slutföras. 

Låt mig ge ett exempel: 

Vid ett tågkaos fastnade en studiekompis på Stockholms central en kväll när han var på väg hem till Uppsala. Han hade ingen han kände i Stockholm så därför skrev han i en Messengergrupp vi hade och bad om hjälp att hitta någonstans att övernatta. Jag kände ett par i Stockholm och skrev till dem. Svaret kom fort: ”Var är han någonstans? Vi kör hem honom till Uppsala.”      
     Det här paret hoppade alltså in i bilen vid 22-tiden på kvällen och körde hem en, för dem, främmande människa till Uppsala för att sedan åka tillbaka till Stockholm. Han fick inte betala dem någonting för den där turen.       
     Händelsen förevigades inte någon annanstans än i några få människors minnen. Jag vet i alla fall att en av dessa människor inte skulle komma att glömma dem i första taget. Jag vet också att den människan håller ett vak på de tillfällen när hon kan göra likadant själv. Ädlast är de goda handlingar som sker i tysthet i vardagen och som väcker en vilja hos andra att göra likadant. 

Vill du samla skatter i himlen? Använd himlens största gåva som grund för det du gör.  

Kärlekens vägar äro utgrundliga men mycket användbara när man vill samla skatter i himlen. 

Evangelietext 

Lasaros uppväcks 

Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: »Mästaren är här och kallar på dig.« När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.« När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: »Var har ni lagt honom?« De sade: »Herre, kom och se.« Jesus föll i gråt. Då sade judarna: »Se, hur mycket han höll av honom.« Men några av dem sade: »Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?« Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: »Ta bort stenen.« Den dödes syster Marta sade då: »Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.« Jesus sade till henne: »Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?« De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.« Sedan ropade han med hög röst: »Lasaros, kom ut.« Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: »Gör honom fri och låt honom gå.«

- Johannes kap 11, vers 28-44

Krönika

En motgång kan vara en förklädd vän

Detta var en av min morfars deviser. Säkerligen inte något han själv kommit på, men orden fastnade hos honom och de har i sin tur fastnat i mig. Att inte blicka bakåt för att älta vad som kanske hade kunnat vara, utan att blicka framåt mot vad som kan bli. 
     Jag får ärligt erkänna att jag ofta inte förmår följa denna devis. Det är lättare att stirra sig blind på den dörr som motgången stängde än att undersöka vad som finns bakom de hundratals dörrar som står öppna. Det stora bekymret är nämligen att motgången var verksam i dåtiden som man känner, medan svaret – vännen – finns i framtiden - vilken man inte känner. Det är i detta bekymmer vi möter evangelietextens Maria. I fyra dagar har hennes bror Lasaros legat död. En familjemedlem – en vän – har gått bort. Det är kanske den största av alla motgångar, och först nu bemödar sig Jesus att komma. ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Det står ingenting om hennes sinnesstämning, men man kan ana att det är ömsom sorg, ömsom besvikelse. Kanske till och med ilska oc.h klander Varför kunde inte Jesus ha varit där för fyra dagar sedan? Var befann sig Gud? 

Jesus blir, i sin egen sorg över Lasaros bortgång, upprörd. Kanske undrar han varför han blir anklagad för Lasaros död. Skulle Gud själv vara en del i motgången? Men i stället för att ge Maria och de andra sörjande en lektion i dogmatik och teodicéproblemet, ber Jesus henne att visa honom var den döde ligger. 
     Fyra dagar har gått, och kroppen har hunnit börja förruttna. Jesus återupplivar honom ändå, och uppmanar så slutligen de som samlats vid Lasaros grav: ”Gör honom fri och låt honom gå.” Att Lasaros var död kan ingen förneka, men lösningen låg inte i att gräma sig över dåtidens motgång, utan att våga tro på framtidens vän. 

Med allt detta sagt är det självfallet nödvändigt att sörja. Det gäller inte bara när någon går bort som i evangelietexten, utan även andra och mindre motgångar som kuggade tentamina, missade karriärmöjligheter, olycklig kärlek och mycket annat. Drömmar som dör. Likaså får man vara besviken på vad som gick snett; att Gud till synes inte var där. Men Gud är inte den skyldige i motgången. Låt i stället Gud sörja med dig när nutiden känns svår, och visa honom var dåtiden ligger – hur illa kroppen som ligger i graven än må lukta och se ut. Svaret finns i framtidens vän – svaret finns i Gud.

Om Kapellet: Evangeliet 

Vi följer kyrkoåret och dess texter och varje vecka fattar en ny krönikör pennan för att dela med sig av sina tankar kring de aktuella evangelieraderna. Ta gärna en titt i arkivet för samtliga av våra hittills publicerade krönikor.